Den här intervjun med den banbrytande undergroundserietecknaren Robert Crumb gjordes hösten 1997 och publicerades i tidskriften Bild & Bubbla.

SEX, DROGER OCH GAMMAL DANSMUSIK

– Robert Crumb talar ut

”Robert Crumb till Göteborg? Det tror jag när ser det!” Många var skeptiska till beskedet att skygge Crumb skulle gästa 1997 års bok- och biblioteksmässa. Men visst landade han på Landvetter som han skulle. Åtskilliga tidningar och TV-kanaler ville träffa honom, men Crumb ställde bara upp på två intervjuer. Här kan du läsa den ena.

Det tar en stund innan jag känner igen honom. Han ser äldre ut än i sina serier (inte så konstigt i och för sig, eftersom serierna jag tänker på är ganska gamla), och den välkända mustaschen har kompletterats med ett glest skägg. (Syftet med skägget, får jag veta senare, är just att han inte ska bli igenkänd.)

Han sitter vid ett bord i hotellets restaurang tillsammans med 16-åriga dottern Sophie och en amerikansk kamrat, Pete. Sällskapet har nyss avslutat sin frukost. Nu sitter Crumb och ritar i en av de skissböcker som han tydligen alltid har med sig. På huvudet sitter en keps av gammaldags modell.

Platsen mittemot Crumb är upptagen av Sophie, så jag sätter mig bredvid honom. Inte riktigt lyckat, visar det sig. Crumb stirrar rakt fram under så gott som hela intervjun. Vi talar i en timme, och under den tiden möter han inte min blick mer än kanske tre eller fyra gånger.

Men svårpratad är han inte. Tvärtom visar han sig vara både vänlig och öppen, även om hans nervösa skratt avslöjar att han inte är riktigt avslappnad.

Välkommen till Sverige! Gillar du att vara här?

– Tja, jag har bara varit här ett par dagar, men det finns utan tvekan en massa vackra kvinnor här, det kan jag säga. På kvällarna är gatorna fulla av berusade, vackra kvinnor. Det är otroligt!

På mässan visas en utställning med original från din Kafkabok ("Introducing Kafka") och din Bukowskibok. Vad fick dig att göra boken om Kafka?

– En vän till mig, David Mairowitz, skriver böcker åt ett förlag som ger ut ”…for Beginners”- serien. Han frågade om jag ville illustrera den där Kafkaboken. Vi jobbade med den tillsammans, han skrev texten. Jag visste inte mycket om Kafka förrän jag tackade ja till att göra det där projektet. Sedan läste jag en hel del av hans verk och gillade det verkligen, så det var ett roligt jobb att illustrera boken. Jag känner släktskap med Kafka, jag är visserligen inte jude men jag upptäckte att jag har mycket gemensamt med honom som alienerad människa i den moderna världen.

Och Bukowskiboken (en illustrerad version av Charles Bukowskis sista bok)?

– Återigen blev jag tillfrågad av förlaget. Och jag har alltid gillat Bukowski. Är han känd i Sverige? Han är en utmärkt författare, en av mina favoriter, så det är ett nöje att illustrera honom. Jag har gjort ett par andra Bukowskigrejer, för 20 år sedan.

Träffade du någonsin Bukowski personligen?

– Ja, jag träffade honom. Han var oftast full när jag mötte honom (skratt). Jag träffade honom en gång i ett hus i LA, min vän Robert Williams tog dit mig, och Bukowski satt tyst i ett hörn och drack och pratade med en väldigt ful äldre kvinna. Jag presenterades för honom, och allt ha sa till mig var: ”Lyssna, grabben, jag gillar dina grejer, du är en duktig tecknare.” Jag var ung, och han sa: ”Jag gillar dina grejer. Se bara till att hålla dig borta från alla cocktailpartyn!”

– Sista gången jag såg honom höll han en poesiuppläsning i San Francisco. Efteråt var det fest, och jag var där, och han var fullständigt packad, med en flaska öl i varje hand. Två kvinnor som jag kände tog honom under armarna, en på varje sida, och tog med honom till hans sovrum, det var sista gången jag såg honom (skratt).

Planerar du några liknande projekt?

– Jag vet aldrig riktigt vad jag ska göra från en dag till nästa. Jag har just avslutat en serietidning, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst. Jag har ett par idéer, men jag vet inte om jag kommer att genomföra dem. Jag gillar inte att prata om saker som jag inte säkert vet att jag verkligen kommer att göra.

Kan du berätta något om serietidningen som du just har gjort?

– Den heter Mystic Funnies. Den handlar mest om Mr Natural och Flakey Foont, figurer som jag jobbat med i 30 år. Den består nästan enbart av att de här två grabbarna diskuterar, hela tidningen igenom, 36 sidor. Inte mycket annat. Den borde komma ut till jul eller så [vilket den också gjorde, förf anm]. Den ges ut av ett förlag som heter Wildwood Productions, de har aldrig gett ut en serietidning förut. De trycker T-shirts och posters och sådant.

Jag har hört att du ofta turnerar med ditt band.

– Inte ofta, men då och då. Oftast i Holland och Belgien. Vi åkte på en liten turné 1995, men innan dess hade jag inte spelat med de killarna på åratal. Jag slutade att spela ihop med dem regelbundet för nästan 20 år sedan.

Det är alltså ett amerikanskt band?

– Just det. Men jag spelar också lokalt där jag bor i Frankrike, med lokala musiker. Några är franska, några amerikaner, några är engelska. ”Old time music…”

Spelar ni jazz, eller är det snarare gammal amerikansk folkmusik?

– Lite av båda delarna. Ragtime, jazz, folkmusik – musik av den gamla sorten. Jag spelar banjo, mandolin, lite gitarr.

(Här avbryter Crumb intervjun och frågar om det finns någon butik i Göteborg som säljer hans serier. Jag rekommenderar Dolores på Södra Allégatan.)

– Har de serier av andra amerikanska serietecknare, förutom, du vet, superhjältar och sådant? Det kommer ut en hel del bra serier i Amerika nu, intressanta grejer.

Har du några speciella favoriter?

– Jag gillar Eightball av Clowes, jag gillar Peepshow, jag gillar Palookaville. Dirty Plotte av Julie Doucet, den är fantastisk. Och Phoebe Gloeckners serier. Det finns fyra eller fem verkligt intressanta kvinnliga serieskapare i Amerika nu.

Tycker du att det görs fler bra serier i Amerika nu än tidigare?

– Jag vet inte, det har nog legat på ungefär samma nivå i 20 år, kanske till och med 25 år. Inte samma serieskapare, vissa har försvunnit medan andra har kommit fram. Men det har alltid varit småskaligt, den sortens serier når aldrig den breda publiken. Men det är bra, för det innebär att de fortsätter att vara intressanta. Sådana serier betalar sig inte särskilt bra, så man måste älska att göra dem.

Du bor i Frankrike numera. Hur kommer det sig?

– Jag tror att det mest var min frus idé. Hon ville verkligen flytta dit, och jag brukar hänga med på det hon vill göra. Men jag är glad att vi bor där, det är riktigt trevligt där. Dessutom är det tur att vi bor där sedan den där filmen [dokumentärfilmen "Crumb", regisserad av Robert Crumbs gode vän och medmusiker Terry Zwigoff, förf anm] kom. Den skulle ha gjort mitt liv till ett helvete om jag hade varit kvar i USA. Den fick väldigt mycket uppmärksamhet, mycket mer än vad jag någonsin hade anat. Ingen, inklusive killen som gjorde den, hade väntat sig att den skulle få en sådan spridning – den visades över hela USA. Så jag skulle ha plågats till döds om jag hade stannat. Av journalister, fans, folk som ville ha saker. Så det var bra att vi bodde i Frankrike när det hände. I Frankrike visades filmen bara väldigt hastigt, fem dagar i Paris. Tur för mig.

Tror du att flytten till Frankrike har påverkat ditt arbete på något sätt?

– Förmodligen. Jag kan inte säga hur än, men jag är säker på att det är så. Jag kan inte kommentera det franska samhället särskilt mycket i mina serier, jag förstår det inte tillräckligt bra för att ge några säkra kommentarer, så som jag kan göra om USA. Å andra sidan bor jag inte i USA längre, så jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera USA heller. Jag är någon annanstans, jag vet inte riktigt… (skratt).

När du inte kommenterar samhället längre, fokuserar du då på andra saker?

– Tja, det är svårt att säga. Min senaste serietidning, Mystic Funnies, utspelar sig egentligen ingenstans (skratt). Ingen specifik plats. Jag vet inte vart jag är på väg.

Du är förmodligen den mest inflytelserika serieskaparen under de senaste 30 åren…

– Tycker du det?

Ja. Försök att nämna någon som skulle ha influerat fler!

– Frank Frazetta! Det finns många fler serietecknare som är inspirerade av Frazetta än av mig!

(Crumb bollar över frågan till kamraten Pete, som tappert försöker klargöra att fantasytecknaren Frazettas betydelse som förebild ligger på ett helt annat plan. ”Du tecknar inte barbarer…”, börjar Pete. ”Utom mig själv!”, avbryter Crumb och skrattar.)

Nåväl, du är uppenbarligen en stor inspirationskälla för folk som gör en viss sorts serier.

– Det stämmer. Som gör personliga serier, ja. Ibland känner jag mig som rörelsens gudfader, eller något. Du vet, ”de här är mina barn” – Dan Clowes, Joe Matt, Seth, Chester Brown och det gänget – men det är nog bara mitt ego som tänker så. Men jag gillar den sortens serier, jag blir alltid glad när jag ser att folk gör personliga serier. Men majoriteten av serieläsarna gillar inte den sortens grejer, det är bara en minoritet som tycker om dem. De flesta vill ha action och äventyr. Jag har noterat att det i Frankrike, där det vimlar av serier, finns väldigt få personliga grejer. Nästan allt är action, äventyr eller fantasy av något slag. En del är välgjort och vackert, men historierna är nästan alltid banala och ointressanta för min smak. Det är synd.

Vad fick dig att välja serier som ditt medium?

– Jag hade inget val. Det var aldrig fråga om någon valsituation. När jag var liten hade min storebror Charles en brinnande fixering vid serier, och han hade ett stort inflytande över mig, han påverkade allt jag gjorde som barn. Jag var tvungen att göra serier, från mycket tidig ålder. Jag ritade hundratals serier från det att jag var sju år tills jag var 16-17. Då, i mina sena tonår, insåg jag att serieindustrin vid den tiden nästan uteslutande bestod av skämtserier i Disneystil och actionäventyr med superhjältar. Jag såg ingen plats för mig, så i mina sena tonår gav jag upp tanken på att göra serier.

– Jag funderade inte på det igen förrän under hippieeran, då jag började rita psykedeliska serier, serier som var inspirerade av LSD-upplevelser, och ge dem till undergroundtidningar. De tidningarna publicerade vad som helst som man gav dem, det spelade ingen roll vad det var. Och folk gillade serierna jag gjorde, hippierna gillade dem. Det fick mig att börja göra serier igen.

Så om du inte hade flyttat till San Francisco på 60-talet hade du förmodligen inte gjort några fler serier?

– Om inte hippieeran hade startat hade jag kanske inte gjort det. Det sista stället där jag försökte få serier publicerade var Harvey Kurtzmans magasin, och sedan dog den tidningen och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försörjde mig på att teckna gratulationskort [i Cleveland, förf anm]. Ett tag levde jag på socialbidrag; jag lät staten försörja mig i ett par år. Men det handlade inte så mycket om att flytta till San Francisco. Jag kunde ha åkt till New York eller någon annan stad där det fanns en hippiekultur, en undergroundkultur.

Kände du dig som en del av hippierörelsen i San Francisco?

– På vissa sätt gjorde jag det, ja. På vissa sätt gjorde jag det inte. Jag tyckte aldrig om musiken, jag gillade inte den där psykedeliska rockmusiken ett dugg. Inte ens folkmusikrörelsen intresserade mig. Men jag tog LSD och jag trodde på en del av den tidens ideal. Jag trodde att om alla tog LSD så skulle alla älska varandra och världen skulle vara ett underbart ställe (skratt).

Håller du fortfarande fast vid dina gamla ideal?

– När man blir äldre så inser man givetvis att saker och ting inte är så enkla, men på vissa sätt: ja, det gör jag. I’m a spiritual kind of guy (skratt)!

Någon har skrivit om dina serier att du inte sysslar med intellektuella analyser utan reagerar känslomässigt på olika företeelser.

– Ja, det är instinktivt. Jag kan inte analysera det jag gör, jag vet aldrig vad jag håller på med. Långt efteråt kan jag titta på det och kanske lista ut vad jag höll på med, men inte medan jag håller på.

Nu, när du tittar tillbaka på allt som du har gjort, kan du se någon sorts…

– Ja, jag kan se mönster av vad som låg bakom, vad jag gick igenom eller vad serierna egentligen handlade om. Men det ser jag först efter flera år. När jag gjorde dem hade jag ingen aning. När man tittar på serierna i efterhand ser man saker som verkar medvetna, det ser ut som om jag visste vad jag gjorde. Men jag är alltid väldigt osäker medan jag gör en serie. ”Vad håller jag på med, vad handlar det här om?” Ibland tänker jag: ”Det här är korkat, varför gör jag det här?” Men när jag tittar på serien senare brukar jag se att det faktiskt finns någon sorts mening i den. Man ska lita på sina instinkter.

– I grund och botten ritar jag för mig själv. På det viset är jag väldigt uppfylld av mig själv. Jag kan inte dra vitsar, jag kan inte gå upp på scenen som en komiker och berätta roliga historier. Jag är ingen underhållare, det är ingen drivkraft för mig.

Så vad är anledningen till att du gör serier?

– Jag försöker alltid hitta en mening i det som jag känner, den förvirring och smärta som jag känner. Jag försöker reda ut mina känslor och göra något begripligt av dem på papper. Det är svårt att förklara, och när jag försöker slutar det alltid med att jag känner mig dum. Jag känner att ”nej, det där blev inte rätt, det är inte det det handlar om”. När jag läser intervjun efteråt tänker jag alltid: ”Vad pratar jag om? Det här är ju bara dösnack!”

Du har ofta kritiserats, även av folk som verkligen gillar dina serier, för ditt sätt att framställa kvinnor.

– Visst. Är jag sexistisk? Jag är sjuk och perverterad, så… Jag har konstiga och förvirrade känslor inför sex och en massa andra saker, och alltihop hamnar i mina serier. Jag måste få ut det. Folk uppfattar det som stötande och obehagligt, men jag måste göra det på det viset. Jag är säker på att det drabbar försäljningen, för många av mina serier är ju inte särskilt söta och gulliga (skratt).

Har det någonsin varit ett mål för dig, att sälja i stora upplagor?

– Ett mål? Man vill sälja så många tidningar som man kan; man vill ju försörja sig på det. Man hoppas att folk ska köpa det man gör. Men det får mig inte att tänka att ”jag borde låta bli att rita det här, för folk kommer inte att köpa det”. Det kan jag inte göra. Jag kan inte göra sådana överväganden medan jag ritar. Å andra sidan vill jag inte bli så självfixerad att jag slutar kommunicera. Jag har en drift att förmedla något till människor. Om man blir alltför uppfylld av sig själv slutar man att kommunicera. Man måste hålla läsarens intresse vid liv på något sätt. Det är en del av utmaningen.

När du började teckna serier igen på 60-talet, kände du då att du gjorde något helt nytt?

– Ja, det gjorde jag. Jag ville göra någonting som var mer personligt än det som man annars såg. Det fanns ett par andra föregångare; i viss utsträckning var jag inspirerad av Jules Feiffer, hans grejer var väldigt personliga. Samtidigt kände jag att Feiffer tillhörde en annan generation. Såvitt jag visste var jag den ende som uttryckte min egen generations upplevelser i serieform. Jag kände inte till någon annan som gjorde det.

– Efter det att jag startade Zap Comics 1968 började jag träffa andra serietecknare som var intresserade av att göra samma sak, uttrycka vår generations upplevelser. Först var det två, tre stycken, sedan var det många fler som inspirerades av Zap Comics och började teckna. Som Justin Green, och min fru Aline Kominsky. När hon såg undergroundserierna blev hon inspirerad att själv göra personliga serier. Så den rörelsen blomstrade runt 1969-70-71-72. Plötsligt var det en hel massa tecknare som gjorde sådana serier. Alla var inte bra, några var ganska dåliga, men en handfull riktigt intressanta serieskapare dök upp. Justin Green, Spain, S Clay Wilson. Gilbert Shelton var fantastisk.

Vad har gjort dig så populär, tror du?

– Ingen aning. Kanske att jag uttrycker personliga saker i en väldigt tilltalande, "cartoony" stil. Det finns något visuellt tilltalande i mina teckningar. Folk sugs in av det, och sedan upptäcker de att innehållet är väldigt personligt, vilket förvånar dem. Jag vet inte, jag är inte säker. Det är i alla fall vad folk har berättat för mig.

Jag antar att din mest kända figur genom åren är Fritz the Cat. Hur ser du på honom i dag?

– Det där är någonting som jag gjorde när jag var ung. Jag har inte tecknat honom på åratal, decennier. Det dröjde inte länge innan han togs ifrån mig, av de där människorna som gjorde en animerad film om honom. Den filmen är vad de flesta känner till om Fritz the Cat, och de förknippar mitt namn med filmen. Men jag hade ingenting med den att göra. Du vet, jag gjorde en historia där jag lät honom bli dödad. Det var mitt sätt att hämnas på de där människorna för att de tog min figur ifrån mig. Jag var väldigt ung när allt det där hände, och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera de där aggressiva medieoperatörerna som vill göra filmen. De körde över mig som en enorm långtradare. Jag borde ha varit väldigt bestämd mot dem, men jag var för ung och visste inte hur jag skulle bemöta dem, jag var 25 när allt det där hände.

Jag drar slutsatsen att du inte gillar filmen…

– Nej, jag gillar inte filmen. Killen som gjorde den var inte särskilt inspirerad, Ralph Bakshi är inte någon inspirerad tecknare. Gud ska veta att han försökte, det gjorde han, men han höll inte måttet.

När du började göra serier var de fulla av sex och andra "förbjudna" ingredienser. Var det ett medvetet försök att vara rebellisk och provokativ?

– Visst, jag var ung och ville chockera. Jag höll ihop med andra tecknare som Robert Williams och S Clay Wilson och vi roade oss med att göra så chockerande teckningar som vi kunde hitta på. Jag har kommit över det nu, kan man säga. Men på den tiden tyckte jag att det var roligt.

–Jag gjorde en historia som handlar om en lycklig, till synes välanpassad familj, tecknad som en traditionell seriefamilj, och så slutar det med att allihop har sex med varandra. Mamman har samlag med sonen, pappan blir avsugen av dottern. Jag ville chockera genom att teckna i en traditionell seriestil och samtidigt låta figurerna göra förbjudna saker. Den serietidningen råkade i massor av trubbel, polisen gjorde tillslag mot den i flera städer. Till slut blev det rättegång i New York, och en handlare befanns skyldig och hamnade i fängelse och fick betala dryga böter på grund av den där tidningen. Domaren hittade ingenting förmildrande i tidningen. Det ansågs obscent och oförenligt med samhällets moralnormer att folk hade sex inom familjen. Ett socialt tabu, som jag också tror på. Jag tycker inte att folk ska syssla med incest, det är ingenting jag rekommenderar. Jag försökte bara vara rolig och chockera så mycket jag kunde. Det kostade mig en massa bekymmer, men jag ångrar inte att jag gjorde det. Jag antar att tidningen fyllde någon sorts funktion, men jag är inte säker. Jag gissar att syftet delvis var att väcka folk ur deras medietrance. I vanliga fall kan man kasta en blick på något och genast veta vilken sorts underhållning man kan vänta. I min serie pågår något ganska besynnerligt, vilket man inte alls förväntar sig med tanke på teckningsstilen. Så den funktionen fyllde väl serien, antar jag. Jag vet inte.

Har droger varit en viktig inspirationskälla för dig?

– Oh ja! LSD var en enorm inspirationskälla som fullständigt förändrade min inställning till att teckna serier, i mitten av 60-talet. Jag fick fantastiska visioner när jag tog LSD och andra psykedeliska droger. Och jag hade en väldigt seriös inställning till droger, jag tog dem inte för skojs skull. Det var aldrig roligt, det var alltid påfrestande att ta de där drogerna. Det var skrämmande att ta psykedeliska droger i stora mängder. Men samtidigt gav det mig visioner och ett nytt sätt att se på mig själv.

– Massor av människor höll på med droger då, det blev en samhällsrörelse att använda droger och bryta sig loss från de snäva förväntningar som våra föräldrar lade på våra axlar. Våra föräldrar var produkter av kriget och 1950-talets konformism, och de pressade på oss sina ideal så starkt att vi behövde ett kraftfullt sätt att frigöra oss. Det blev LSD.

Tog du LSD som ett medvetet sätt att förändra dina serier?

– Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. När jag tog LSD första gången var det ungefär som att begå självmord. ”Jag har inget att förlora, så det är bara att tuta och köra.” Efter första gången insåg jag hur sinnesförändrande drogen är, hur den förändrar ens bild av verkligheten. Det var väldigt användbart för mig. Men jag tänkte aldrig att ”nu tar jag den här drogen för att påverka mitt arbete”, jag tog den för att upplevelsen var så kraftfull att jag lockades av den. Effekten på mina serier kom i andra hand. Men de blev onekligen påverkade. Ofta försökte jag ur minnet teckna av de visioner som jag hade haft. Jag tittade på några gamla skissblock häromdagen, LSD-skisser från 60-talet. Det var väldigt intressant, jag mindes de där LSD-upplevelserna. En del visioner var oerhört skrämmande.

Vad fick dig att sluta med de där drogerna?

– Jag tröttnade efter ett tag. Sista gången jag tog LSD var 1973. Jag frågade mig själv: ”Varför gör jag det här mot mig själv? Jag har fått nog av det här!” Efter ett tag börjar syran tala om det för dig: ”Du har tagit tillräckligt, du behöver inte gå igenom det här igen!” Om du tar det för mycket så förändras upplevelsen, och då är det dags att sluta.

Om en ung människa skulle fråga dig om LSD i dag, skulle du rekommendera det?

– Min dotter här är ett bra exempel. Hon är 16 år, och hon börjar bli intresserad av psykedeliska substanser och marijuana och sådant. Jag säger inte åt henne att låta bli, jag säger bara att hon ska göra det med måtta. Och jag tycker inte att hon är redo för psykedeliska droger. Marijuana är en sak, men jag skulle inte rekommendera någon att ta LSD när de är 16. Man ska vänta åtminstone tills man är 19 eller 20. I hennes ålder befinner sig hjärnan fortfarande i utvecklingsstadiet. Och psykedeliska droger passar definitivt inte alla. Vissa människor bör nog inte ta dem alls. Man måste ha ett nyfiket och experimentellt sinnelag för att kunna ha någon glädje av dem. Och man måste vara försiktig, det är kraftfulla grejer. Min yngre bror Max fick psykiska skador av LSD. Permanenta skador.

Jag har inte sett filmen om dig, men jag har hört mycket om den. Uppenbarligen växte du upp i en familj som var väldigt annorlunda.

– Tja, inte så annorlunda med amerikanska mått mätt. Vi var en ganska typisk familj, med ett typiskt vansinne som fanns i massor av amerikanska familjer på den tiden. Och nu för tiden också. Det är lustigt när folk ser min familj i filmen och säger ”åh, din familj var så bisarr och så rubbad på alla vis”. Så ovanligt är det inte, massor av människor växer upp i galna familjer.

Berätta lite om din uppväxt!

– Jag vet inte. Typisk amerikansk barndom, inte särskilt lycklig, men typiskt amerikansk. Min far var militär, vi bodde i flera ”housing developments” (statsstödda bostadsprojekt), jag gick i en katolsk skola, jag läste serier och tittade mycket på TV. Gick inte på college. När jag hade flyttat hemifrån fick jag jobb på en firma som gjorde gratulationskort och jobbade där ett par år. Sedan gifte jag mig. Jag stack från min fru och blev hippie, tog LSD.

Du har tecknat några skivomslag…

– Några stycken, inte många.

Du gjorde omslaget till en skiva med Janis Joplins grupp Big Brother & The Holding Company. Hur gick det till?

– Jag bodde i Haight-Ashbury i San Francisco, som ju var hippierörelsens kvarter. De bodde i närheten och jag träffade dem ibland, vi hade gemensamma vänner. Jag umgicks inte så mycket med musiker, jag gillade inte den musiken. Men Joplin gillade våra serier, hon gillade Zap Comics och allt det där. Så hon bad mig göra det där omslaget. Det var efter det som vi blev vänner, faktiskt. Hon brukade titta in, röka marijuana och snacka skit. Hon var packad för det mesta (skratt).

Tyckte du om henne?

– Visst, hon var OK. Senare blev hon väldigt berömd och det var det som förstörde hennes liv. Hon började ta tunga droger, hon började med heroin. Det var det som dödade henne till slut, tror jag. Hon hittades i ett hotellrum med ansiktet nedåt, i hennes egna spyor. Stackars liten.

– Sista gången jag såg henne var på ett party som hon ordnade. Hon var omringad av jasägare, hon fick inte rum att andas. Det var det som dödade henne, det var det som dödade alla de där människorna – Jim Morrison, Jimi Hendrix, allihop. De fick inte utrymme att andas. Folk är så benägna att dyrka berömmelse. Jag menar, jag har själv fått en gnutta berömmelse, och den driften – att dyrka berömmelse – är en av de mest motbjudande sidorna hos mänskligheten.

– Jag tyckte synd om Janis. Jag försökte säga hej till henne, men de där människorna omringade henne fullständigt, tätt inpå. Jag sa ”hej, Janis” över huvudet på dem, och hon vinkade till mig med en uppgiven min, som om hon ville säga att ”jag skulle vilja prata med dig, men…”.

Det är alltså orsaken till att du undviker seriemässor?

– Jag står inte ut med dem. Jag besökte dem ofta förr, men det slutade alltid med att jag tänkte: ”Varför är jag här? Varför gör jag det här mot mig själv?” Det var detsamma som att frivilligt låta vem som helst att komma fram och plåga mej. Den här mässan blev jag inbjuden till fem år i sträck och jag sa nej, nej, nej. Men till slut tyckte jag att ”tja, eftersom de fortsätter att bjuda in mig så antar jag att jag borde åka”. Så här är jag (skratt)!

– Lyckligtvis finns det en bra skivaffär här i stan. Det uppväger en del. Pennies From Heaven, fantastiskt ställe. Jag tänker gå tillbaka dit så fort den här intervjun är över. Jag var där i går, det var spännande.

Vad köpte du?

– Gammal svensk dansmusik från 20- och 30-talet. Någonting som hette Redvit Band. Och Svensson och Larsson och alla de där vanliga svenska namnen (skratt). Fantastiska grejer. Jag är säker på att de flesta människor i dag skulle tycka att den musiken är väldigt fånig och stel, med sina dragspel och valstempon. Men jag älskar den!

Vi pratar om 78-varvare, antar jag?

– 78:or, ja. Turligt nog är det väldigt få människor som intresserar sig för den musiken, så skivorna står bara och väntar på att jag ska komma och köpa dem.

Hur många har du?

– 4 000. Jag vet att det är löjligt, jag borde sluta samla eftersom jag har så många redan. Men jag hittar alltid nya intressanta saker.

Du gillar ingen modern musik?

– Modern popmusik? Faktiskt inte. Den sista musik som jag gillade var en del rock’n’roll på 50-talet. Rockabilly och en del opolerad rock’n’roll, på den tiden då det fortfarande var arbetarklassmusik. Det var dansmusik för arbetarklassens tonåringar.

Flera av dina bästa serier handlar om musik. Har musiken varit en stor inspirationskälla?

– Visst. Jag uppskattar musik mycket mer än jag uppskattar konst (skratt). Musik ger en mer sensuell njutning.

En av mina favoriter bland dina serier är ”That’s Life”, som handlar om en Robert Johnson-liknande bluessångare…

– Det är intressant med den gamla bluesmusiken, folk har en väldigt romantisk syn på den. Man skulle kunna göra en likadan historia om en gammal svensk dragspelare, precis samma historia. Samma fattiga bakgrund, samma livsöde – killen blir full och blir dödad i en bar. Samma sak har hänt fattiga musiker överallt, även i Sverige och i svenskbygderna i Minnesota. Men om serien handlade om en svensk dragspelare så skulle inte folk tycka att den var lika romantisk. Bluesen har ett skimmer av romantik omkring sig, som är lockande även för dem som inte lyssnar på blues. Det är lustigt.

– På 20-talet fanns det faktiskt en fantastisk skandinavisk dragspelare i USA som hette Bob Johnson (skratt). När folk snackar om Robert Johnson brukar jag säga "ja, men har du hört talas om Bob Johnson?” (skratt). Han var strålande!

Skriver du egna låtar?

– Aldrig. Jag har aldrig skrivit en låt. Det finns så många fantastiska låtar redan, så jag känner inget behov av att skriva några nya. Det finns tusentals bortglömda melodier som är helt underbara. Men ibland är det kul att skriva nya ord till gamla låtar, modernisera texten.

Du har gjort serier ihop med din fru Aline. Har hon influerat dina egna serier?

– Ja, hon har påverkat mitt arbete mycket. Hon var helt uppslukad av att göra personliga serier om sig själv, och det inspirerade mig att rita mig själv i mina serier. Det hade jag inte gjort särskilt ofta innan vi blev tillsammans. Alla hennes serier handlar om henne, de är alltid självbiografiska. När min vän Terry Zwigoff gjorde filmen om mig intervjuade han Aline, och vi har känt honom i 25 år, så vi var inte på vår vakt. Och ingen kunde ana att filmen skulle få någon större spridning. Så Aline visade några serier som handlar om hennes mamma, där hon hade ritat sin mamma som ett monster. Och hon imiterade sin mammas sätt att prata. Hon anade aldrig att hennes mamma skulle se filmen. Men fem år senare visades den på den lokala biografen där hon bor i Florida, och hon gick dit. Hon blev djupt sårad. Hon hade aldrig sett de där serierna, hon hade ingen aning om att Aline gjorde sådana serier om henne. Hon blev djupt sårad (skratt).

Du har också gjort serier med Harvey Pekar för hans tidning American Splendor…

– Jag kände honom när jag var ung i Cleveland. Han var en galning som bodde i samma område. Och han blev inspirerad att skriva självbiografiska serier och ville att jag skulle illustrera dem. Jag gillade honom, så jag gjorde det. Men till slut sade jag åt honom att jag ville ägna mig åt mina egna grejer, jag hade inte tid längre. Men det var roligt att teckna hans historier, han är en duktig serieförfattare. Han hade ett speciellt sätt att göra manus, han gjorde grova layoutskisser av sidorna, med rutor, dialog och väldigt enkla streckgubbar. Det var mycket effektivt, det är ett bra sätt att skriva manus åt andra än sig själv.

Var han en inspirationskälla för dig?

– Nej, det tror jag inte. Aline inspirerade mig mycket mer.

Olof Siverbo